Efter det så blev det till att försöka lista ut vad som var fel och varför det gick fel. Vad som var fel var svårt att lista ut exakt, men jag själv, sjukgymnast och läkare förstod väl att benen var trötta och överträning var diagnosen jag fick. Efter att under våren väggat på Ultran och sedan sprungit natt & sprint SM samt 3000 m på tio dagar utan egentligen vila emellan någonstans så var det inte speciellt svårt att förstå varför det gick fel. Jag tävlade och tränade för hårt och vilade för lite efter ultran. Från ultralången till Örebrohelgen sprang jag 15 hårda pass i tävlingsfart på 29 dagar, vilket bevisligen var alldeles för hårt. Förmodligen var det också så att jag på de pass som skulle varit lugna sprang för fort och det gjorde att det slet på benen istället för att återhämta dem.
Planen för att få låren tillbaka på banan igen blev lugna, korta distanspass löpning och alternativ träning i form av cykel och rullskidor. Det har blivit bättre och bättre sakta men säkert, speciellt från cykelpassen som verkar hjälpa mycket i återhämtningsfasen. Testade benen på en skogssprint i måndags, när jag sprang kändes det bättre än under hela våren förutom inledningen av ultran, men efter blev benen återigen trötta och tunga. Men skillnaden mot tidigare i vår var att benen återhämtade sig någorlunda till dagen efter och jag kände att det var på rätt väg. Då bestämde jag mig även för att springa Jukola, där jag blivit uttagen på fjärde sträckan i vårat förstalag. Målet är att slå förra årets placering, 60, vilket jag ser som klart möjligt med tanke på hur bra alla sprungit i vår. Efter jukola ska jag förhoppningsvis kunna återuppta något som liknar riktig träning igen och hoppas kunna vara tillbaka i slag till O-ringen.
